Det är sjukt hur snabbt tiden egentligen går? Under alla år som liten har man alltid klagat på att tiden gått så sakta, att de tar sån tid innan man blir ”vuxen” och får flytta hemifrån, gå klart skolan, ta körkort, pojkvän osv. Jag är rädd, rädd för att tiden ska gå alldeles för fort vilket den i och för sig redan gör. Jag hinner knappt blinka, nu står jag här? Jag flyttade hemifrån för ca 2 år sedan, har mig en sambo, vi har egen lya, djur, ja ni vet – allt dedär? De är tusan bara barn som saknas – vart tog tiden vägen?

Jag saknar dom kvällarna då man gick ut från sitt rum och satt sig i soffan intill mamma eller mina syskon och bara njöt av sällskapet, jag saknar till och med dom små-tjaffsen om att rummet ska städas eller liknande, jag vill tillbaka till de unga och njuta några år extra. Som julafton tex, när man va mindre va man så förväntansfull att tomten skulle komma och att vi skulle få massa paket, vi hade uppesittarkväll ( som vi i och för sig har idag med ) men de va annan känsla då, man drog ut på uppesittarkvällen för att man var allt för ivrig för att sova, och när man väl la sig så låg jag och min yngsta syster och bara fnissa och va så spända på morgondagen, de tog minst 2-3 timmar innan man kunde somna, lyckan bara pumpade inombords. Sen på julafton var de sån härlig känsla, klä sig fint, äta gott och ha de så bra. Tanken att veta att dagen var vår, för oss barn. Sen lägga sig på kvällen och vara helnöjd efter dagen.

Idag är de annorlunda, vi bestämmer en tid som vi ska vara hemma hos familjen, kommer dit och njuter av sällskapet, de är liksom inte dendär ” wow de är julafton” de är mer att man glädjer sig av att se min lillebror bli så glad att alla samlas och se vad han fick av tomtenissarna, likadant när tomten kommer – han blir överlycklig! Självklart uppskattar jag julen idag också, den är undebar men det är inte på samma sätt, förstår ni vad jag menar? Jag önska jag kunde byta plats, jag önska tiden kunde stanna..

Jag kan knappt förstå att jag fyller 21 i Januari, min lillasyster som alltid har varit familjens minstig är 18, min storasyster 22 och alexander 6? herregud, jag kan inte förstå, jag vill inte förstå?

Jag är 20 år och har tar allt ansvar för de jag gör själv, förut tänkte man aldrig på de självklara som är idag. Idag måste jag tjäna egna pengar för att kunna betala för boende, andra räkningar, mat, kläder, smink ja gud vet vad. Har man inget jobb så är det en klump i magen av oro, en oroklump som aldrig försvinner. Förut fick man sig studiebidrag eller barnbidrag och kunde unna sig bäst man ville utan att tänka på dehär att ”räkningarna går före.” Problem var inga problem förut, dom va mest bekymmer som man lätt löste.

jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg, jag är bara så tankspridd idag. Saknar min familj, även fast jag har dom nära ändå. Jag saknar min bardom, saknar vänner som bara försvunnit pågrund av att man betett sig som en idiot eller som man förlorat på grund av flytt och liknande.

Detta blev en lång text, men jag var bara tvungen att skriva av mig.Va ”barn” så länge ni kan, tänk er för, behandla andra som du själv vill bli behandlad. Visa respekt. Visa tillit. Va dig själv, va rädda om dina nära och kära för du vet aldrig vad morgondagen har att erbjuda. Carpe diem – fånga dagen.

Jag måste passa på att säga att jag är ingenting utan min familj, min mamma min ängel, mitt allt. Du är den som alltid finns där oavsätt vad, du sviker oss aldrig.  Vi kan bråka, men vilka familjer gör inte de? Men som den starka kvinnan som du är så tar vi oss egenom allt,  Du skulle aldrig svika oss.  Du kämpar och du kämpar för att hålla oss samman, jag vet ingen människa som är så stark som dig, du är en riktig förebild mamma. Jag älskar dig så himla mycket! 

Och mina syskon, vad hade jag varit utan er? Ni är verkligen dom bästa. Vi har gått egenom så mycket tillsammans men ändå tagit oss egenom de, tillsammans. Vi har aldrig svikit varandra oavsätt vilken situation vi varit i. Vi är starka tillsammans, starkare än många många andra. Jag älskar er, hur mycket som helst!

Och min sambo, min fina sambo. I 3 år har du stått vid min sida och du är så perfekt på alla sätt. Givetvis har vi haft våra upp och ner gångar men vilket förhållande har inte de? Man måste stärka sig av något och de gör vi när vi kämpat oss egenom det som varit svårt, du är mitt liv, min lycka. Inte en dag utan dig min stjärna. I love you baby!

Visa och berätta hur du känner för dina nära och kära, hellre en gång för mycket än en gång för lite.