jag hatar dom dagana då tankarna tar över en, då man känner sig helt maktlös. Vad man än säger och vad man än gör kvittar, för allt känns rent ut sagt som ett helvete.  Men jag vet att de kommer ljusna så småning om. Men nu är jag här, i nuet.  Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig, känns fel på något sätt. Jag har alltid haft lätt att prata om känslor och hur jag mår, det har liksom aldrig varit ett problem. Men på sista tiden har jag kännt mig så instängd i mig själv, som att jag tycker att det är fel att säga hur det egentligen är och frågar någon så känner jag mig tvingad att säga att jag mår bra för annars tar jag så mycket plats. Jag lagrar allt inom mig, känner hur allt bara växer och växer inom mig och hur mycket jag än försöker att visa att det inte är okej så skäms jag och struntar i det, jag vill inte vara den som inte mår bra. Jag vill vara den som ser allt possetivt, som ser de ljusa i det mörka och som alltid finner lösningar. Jag har varit den tjejen men vart är hon nu?  Detta med att skriva ner hur jag tänker har alltid varit jag, sen jag va liten. Har formulerat mig i dikter, texter, brev ja allt möjligt. Men så fort jag sätter mig vid datorn så stirrar jag bara in i datorn, vad håller på att hända inom mig? fast det kanske bara är en period? ja jag vet inte, de visar väl sig.. De finns dom som har det värre, bara att hålla huvudet högt och ta sig i kragen. Jag har viktigare saker att tänka på, jag klarar mig, som alltid.