livet går verkligen upp och ner som en berg och dalbana. Rätt som de är så kan allt förändras, man får en annan syn på livet helt enkelt.

Man vaknar upp ur bubbla man befunnits sig i, man tror så mycket om folk men när man minst anar de
så får man se andra sidor av sina vänner, familj och allt vad de nu kan vara. Tänk hur nära falskheten är, och att den finns verkligen överallt. Jag är trött på de, trött på falska människor. Jag är trött på att bli sårad, trött på att se folk sårade.  Trött på att leva i en ständig oro för om man verkligen kan lita på dom personer man har runt om sig. Jag vill inte ha de så, ingen vill väl ha de så? jag försöker förstå meningen med varför man har det beteendet, är det för att vinna respekt hos nya människor hela tiden genom att snacka skit eller säga saker man inte menar? jag förstår inte, kan någon förklara de för mig? 

Jag menar inte att alla människor är såhär, jag har många nära mig som är helt fantastiska utan tvekan och som jag är superglada att jag har♥  men ni andra spottar jag på rent ut sagt, äckliga råttor.