det finns verkligen dom gånger man blir trampa,spotta och sparka. De finns dom gånger man tröttnar på människor som tro sig vara legender över allt och alla, de finns dom gånger som man funderar starkt på vilken sida i livet man vill vara och vilken väg man ska vandra, de finns dom gånger som man frågar sig själv varför man är där man är och varför man valde just detta, de finns dom gånger som man tröttnar och vill ge upp men ändå tar tag i sig själv eftersom att man vet att de blir bättre, de finns dom gånger man inte vill annat än att spotta och sparka på någon/några för att få in vett och etikett i dens huvud och försöka få personen/personerna att inse att de finns fler på jorden, du är inte den ända världens kretsar inte kring dig och dina val och tankar.  Domhär gångerna är för mig väldigt självklara, stunder jag går egenom väldigt ofta. Stunder som alla människor går egenom men för vissa är de färre och vissa lite mer ofta, men jag har tröttnat nu, tröttnat på att vara i en viss situation. 

Jag har lätt att läsa av folk, vilket jag har haft lätt för under hela mitt liv. Även om jag känner en person väldigt lite, så har jag ändå den förmågan att kunna läsa av utan problem,  de tror jag mer eller mindre att alla människor kan. Jag har använt mina ögon och känsla och de har jag kommit långt på, jag har insett nu på senare tid vem jag verkligen är och vilka jag behöver nära mig för att må bra, Människor som man kan ge till men också kan få nått tillbaka av.

Jag behöver inte personer som regelbundet klagar på hur man ska vara för att vara " en bra vän" eller liknande, man ska kunna vara sig själv till hundra procent med sina vänner utan att vara rädd för att bli utpekad och säga fel, man ska kunna säga fel, man ska kunna misstolkas ibland men ändå stå på samma plats. Man ska känna sig trygg och man ska framför allt kunna öppna upp sig och lita på sin omgivning, vilket jag har haft väldigt svårt med på senaste tid. Jag är trött på människor som går runt och letar fel hos andra, anklagar folk för både de ena och de andra men inte alls tänker på hur personen i fråga är själv.  Alla har sina brister,  jag också såklart. Jag har många brister, brister jag dagligen arberar på men de innebär inte att jag är smärtfri, jag är inte mer än en människa, precis som du,  du är inte problemfri.

Jag blickar ofta tillbaka på de som jag varit med om och jag saknar en hel del faktiskt, jag ångrar att jag inte njöt lika mycket som jag borde ha gjort under den tiden då man verkligen mådde bra hela tiden, visst man hade väl sina "problem" men dom va inge stora och de löste sig oftast hur lätt som helst, såna tonårsproblem nivet. ;) Men jag menar inte att jag har ett helvete nu för de har jag inte, jag har haft mina perioder och har mina perioder kan jag väl mer eller mindre säga, men alla människor går väl egenom en sån fas någon gång?  Det som tär mest på mig är nog att jag varit så sjuk som jag varit, fått diagnoser efter diagnoser. Jag har efter alla sjukhusvistelser fått en annan syn på livet, jag tar en dag i taget, lever för nuet som jag tycker att alla bör göra. skit i de förflutna, vafan tjänar man på att älta i de?  jag förstår verkligen inte det.  Glömma och förlåta är det bästa men kan man inte de så går man vidare, utan massa bråk och tjaffs.

Jag har en pojkvän som jag älskar mest av allt i hela världen, en pojkvän som alltid ställt upp för mig i vått och tortt och som jag alltid kan räkna med.  En pojkvän som aldrig försökt ändra mig eller aldrig försökt säga vad jag ska göra för att vara bra i hans ögon, han har aldrig ljugit för mig, aldrig påstått att jag är nån som jag inte är utan han har varit ärlig rakt egenom hela tiden.  Han älskar mig för den jag är.  Men vi har också haft våra motgångar, riktiga stora motgångar. Men på något sätt så har dom stärkt oss, de ska vara vi två, nu och föralltid han är livsviktig för mig.

Jag vet inte varför jag började skriva såhär mycket, jag antar att jag har så mycket skit inom mig så bara vill ut, jag har så mycket frågor inom mig, jag ska ta tag dom. Försöka lösa mina olösa gåtor.  Detta va ett stort steg för mig, att kunna skriva ut detta ytligt, jag har inte gjort de förut pga att jag vet vilka som läser och har själv blivit tillsagd att låta inre känslor skrivas på papper, men detta är min blogg och jag väljer vad som ska stås och vad som inte ska stås.

nej fy, jag är inte på bra humör nu känner jag,  de är blandade känslor som jag burit på länge,  de finns de människor som snokar här av ren nyfikenhet och som jag själv bara skulle vilja slå en sko i hvuudet på, menmen. Jag har en öppen blogg och alla får läsa & jag står självklart för varje ord som sägs i denna blogg.

Nu blir det förändringar i mitt liv, jag ska leva för mig och inte för andra.  Man lever bara en gång och man borde ta vara på de också, livet är ingen lek, livet är på allvar. carpe diem, fånga dagen.

nu vänder vi blad, dags för ett nytt kapitel.